Festival

Ticketmaster / mån 27 maj

80-tals nostalgi på Zinken

Vem var festivalens mest hängivna? vem stod egentligen för det bästa framträdandet? och vem var den största överraskningen? Här vi får läsa om en minst sagt nostalgifylld festival, som oavsett ålder får oss att vilja uppleva 80-talets glansdagar på nytt.

När: 25:e maj, 2019

Var: Zinkensdamms IP

Förväntningarna var höga inför helgens 80-talsfestival på Zinken. Under den gångna veckan har jag kollat in artisternas senaste framträdanden på Youtube och lyssnat igenom hitlåtarna på Spotify för att komma i rätt stämning och förflytta sig några årtionden bakåt i sinnet.

80-talets främsta signum var ju kläder och frisyrerna, så jag gjorde även en genomgång av garderoben för att se om det kunde finnas något passande för temat. En t-shirt med den gamla favoritfilmen The Goonies fick det bli, frisyren fick duga för denna gång även om den inte andades så mycket 80-tal. Väderprognosen såg mörk ut med skyfall över Stockholm inledningsvis i veckan, men den klarnade ju närmare lördag kom.

Väl på plats vid festivalen så verkade vädergudarna vara på glatt 80-tals humör och skingrade molnen som hotat på förmiddagen. Själva festivalområdet var indelat i tre sektioner där ytan framför scenen var vigd åt de som betalat lite extra för en Guld VIP-biljett. Den övriga ytan delades mellan Silver VIP och Brons/Party biljetter. Flest bord med sittplatser och den stora läktaren erhöll VIP:arna. Vid långsidan på Bronssektionen stod foodtrucks i en lång rad med utbud av bland annat högrevsburgare wraps, och munkar och på silversidan stod Langosvagnen samt en burgarvagn. Den största skillnaden mellan VIP och övriga var tillgång till barer och vattentoaletter. Guldbesökarna hade två separata barer vid sidorna av scenen, där den ena delades med bronsbesökarna. Silverbesökarna hade tre barer att välja mellan. Utbudet i barerna var detsamma med öl, vin och bubbel i helrör. VIP-toaletterna var dels de ditställda toalettvagnarna samt de fasta toaletterna under läktaren. Bronsbesökarna fick hålla tillgodo med bajamajor.

Stålande sol och blå himmel blev en perfekt start när platschefen Lasse (Ted Åström) gled in på scen i sin gula kostym och något svajigt bjöd på välkomstsången från Sällskapsresan. På congas och dragspel hade han fått finfin förstärkning från Lasse Linboms band. Festivalen klappades igång till Suntrips tongångar. Först ut av dagens artister klev Mörbyligan, ett taggat gäng välklädda punkfarbröder upp på scenen. Vid kravallstaketet mot guldsektionen 20 meter från scenen står festivalens förmodligen äldsta besökare, en riktig punkfarfar i rosa pokerkeps med knuten näve i luften och sjunger med i alla låtar. Respekt!

Det var relativt lite besökare inledningsvis, men fylldes på allt mer under kvällen. När 80-talets största hitmakare Lasse Holm äntrade scenen tillsammans med den oerhört tonsäkra körsångerskan Johanna Beijbom blev det drag, åtminstone på silver- och bronssektionen. Lasse försökte flertalet gånger peppa igång guldbesökarna att slita sig från sina bord och ansluta till den tomma ytan framför scenen, dock förgäves. Han bjöd däremot på en riktig hitkavalkad med bland annat Växeln hallå, Högt över havet, dag efter dag och Canneloni Macaroni som radiokanalen P3 benämnt som ”pizzans nationalsång” i samband med en prisutdelning till Lasse Holm.

Den höga medelåldern på festivalen ledde till att det var väldigt rent på området. Även om flertalet funktionärer gick runt och plockade tomglas så är alla besökare uppvuxna med parollen ”Håll Sverige rent”. Det rådde även en avslappnad stämning både bland artister, besökare och ordningsvakter, till den grad att en vakt iförde sig en peruk med hockeyfrilla och bidrog till feststämningen.

Lasse Lindbom med sina säkra musiker i bandet hade flera spelningar under kvällen tillsammans med artisterna Anne-Lie Rydé, Tove Naess, Mats Ronander, Dan Hylander, Suzzie Tapper, Ankie Bagger och Tommy Ekman. Där de fick framförde sina största hits löpande. När det väl blev dags för festivalens huvudakt Kim Wilde så rev arrangören avspärrningarna mellan de olika sektionerna och hon fick den publikkontakt alla artister förtjänar. Ytan framför scenen fylldes snabbt upp och guldsektionen krymptes till ena hörnet av scenkanten. Ett pampigt intro spelades och hela scenen fylldes av bandet som bestod av två trummisar vid var sitt trumset, två gitarrister där den ena skulle passa rakt in i metalbandet Slayer utseendemässigt, en ung basist och en rockig ung körtjej i nitprydd skinnpaj. När Kim Wilde kommer in till syntintrot på Chequered Love går killen framför mig igång rejält och vinkar hejvilt. Han är utan tvekan där för hennes skull. Under spelningen blir det minst lika god underhållning att kolla in hans dansmoves och han kan utan tvekan varje textrad. En storartad show minst sagt från båda håll där spelningen självklart rundas av med extranumret Kids in America.

När Kim Wilde avslutat väljer 80 % av besökarna att göra detsamma. En av anledningarna kan vara att det börjat regna. Vi väljer istället att inta läktarplats för middag med smaskig högrevsburgare med lökringar. När middagen är slut har regnet passande nog även upphört. Tillbaka framför scenen för sista delen med Lasse Linbom där Suzzie Tapper tacksamt framför en känslosam version av Man kan äga. Innan hon kör megahiten Dansa i månens sken konstaterar hon att den trogna skaran som står kvar framför scenen är underbar och frågar om vi vill flytta hem till henne. Självklart Suzzie, jag har redan börjat packa.

Tyvärr uteblev Mikael Rickfors på grund av sitt sjukdomstillstånd och blev istället ersatt av Peo Thyren från Noice som framförde sina hits akustiskt efter Mörbyligan (ja, det blev en stor kontrast mellan punk och aukustiskt) och Tommy Ekman som snöpligt nog fick avsluta hela festivalen. Det stora slutnumret uteblev och Lasse Lindbom konstaterade 23.59 att ”nu måste vi tyvärr vara tysta, tack för att ni kom. God natt!” Ridå…

Festivalens överraskning: Factory – Syntrockare med en karismatiskt sångare som på rockmaner vänder mickstativet upp och ner likt Axl Rose och skanderar ”Scream for me Stockholm” a´la Bruce Dickinson. Och visst väcker han den åldrande publiken med sin grymma sånginsats. Inte minst med allsång till hitlåten Efter Plugget. Keyboardisten är även slående lik 90-talsikonen Scooter.

Festivalens sämsta: Här blir den en kombination av områdesindelningen (där 20 meter framför scenen gapar tom till förmån för guldbandsprydda bubbeldrickare som istället sitter i tälten vid sidorna av scenen) och det snöpliga avslutet där vi snopna får gå hem i ovisshet om vad avslutningsnumret kunde inneburit. Kanske håller tidsschemat nästa år om festivalen återkommer då.

Festivalens mest hängivna: Killen framför på Kim Wilde som framgångsrikt lyckades blockera många av mina fotoförsök med sina armrörelser och glädjeskutt. Härligt med hängiven publik. Jag fick istället njuta av showen och försöka vara snabbare än Lucky Luke med kameran.

Festivalens bäst klädda: Den dansanta neonprydda tjejen. Det var många som verkligen bjudit till och klätt upp sig i givet tema. En del mer framgångsrikt än andra. Just denna tjej fångade verkligen besökarnas blickar och dansade loss med armarna i luften. Underbart!

Festivalens mest udda citat: ”Jag är ju över 50 och då är det svårt att hålla tätt” hört i urinoaren när en besökare ursäktande trängde sig lite i kön och studsade fram för att lätta på trycket.

Festivalens bästa attiralj: De uppblåsbara yuppienallarna. Härligt att se jättemobilerna svaja i takt till musiken i publikhavet.

Festivalens bästa dansare: Michael Jackson kan locka fram det bästa ur oss alla på dansgolvet. I detta fall var det mellan två spelningar som en kvinna fick feeling och bjöd på sina bästa moves i sin ensamhet framför scenen.

Festivalens bästa framträdande: Lasse Holm och i synnerhet Johanna Beijbom. Satan i gatan vilken pipa hon har. Hon satte varje tonart i Främling och till och med operapartierna i Canneloni Macaroni. Att Lasse Holm även en låtskrivare av rang och kan rada upp hits från årtiondet lyfter hela festivalen. Extra kul att vi dessutom hade turen att träffa honom efter spelningen.

Skribent: Jonas Grönholm
Foto: Jonas Grönholm